Det ska man strax diskutera på tv.
Jag har läst otaliga blogginlägg
där jag reagerat på att föräldrar
lämnar ut sina barn för mycket.
Allra helst små barn som inte
kan försvara sig eller uttrycka
sina känslor ännu.
Vad är då att kränka?
Så fort en annan människa känner
sig kränkt, är det kräkning.
Det jag kan reagera på,
kanske du inte tycker är så farligt.
Jag har slutat läsa bloggar där jag
anser att föräldrar går över gränser
i sitt sätt att framställa sina barn i bloggen.
Vad tycker du om det här?
14 kommentarer:
Det där är sannerligen skitsvårt. Jag skriver inte ut barnens namn. Eller någon annans för den delen. Bilderna frågar jag om. Och jag tänker, tänker och tänker lite till. Storebror kan redogöra för sig. Men inte Mini som bara är tre. Vad är kränka? Om mina barn läser tillbaka om ett gäng år? Blir dom skitförbannade på mig då? Jag försöker tänka så ungefär. Jag ska kunna stå för och kunna förklara hur jag tänkt om vad jag skriver om barnen, om jag skriver något, även om flera år. Det är en knepig balansgång.
Fast tänker man som du Humlan och har ett sunt förnuft så tror jag att det man skriver är okej.
Och att tänka precis som du gör: "Kan jag stå för det här om 10 år".
Jag skriver inte om barnen.
Om det inte är för att höja dem till skyarna.
Tjejerna vill vara med på bild, inte sonen eller PP.
Om jag lägger ut foton på dem så har jag fått deras tillåtelse.
Jag har nuddat vid ämnet föräldrarskap, men aldrig pekat ut ett av barnen (hoppas jag).
Jag skriver lite, förhoppningsvis bara kärleksfullt, men visar inga bilder alls.
Inga bilder, inga namn och förhoppningsvis bara några ord då och då med glimten i ögonvrån. Mina tycker det är okey hittills. Kram
Oj, jag hoppas verkligen att jag inte gör det! har väl skrivit mer förr, men hoppas jag det jag skriver nu är okej <3
Känner sig ett barn kränkt är det inte säkert de säger det. Men att tycka illa om att föräldrar bloggar om dem, oavsett vad som skrivs, kan vara en hint om att barnet inte mår bra. Jag tycker till exempelt Fräsiga Anna och Ellen skriver på ett fint sätt om sina barn. Själv frågar jag alltid mina tonåringar om jag får skriva om dem och så får de läsa vad jag skrivit.
//Singelmamman
Jag vet inte, jag hoppas att jag inte gör det. Jag är orolig jämt men har satt upp regler för vad jag skriver.
Inga namn, bilder med tillstånd.
Men min blogg handlar i princip bara om barnen. Jag vet inte, vad tycker du? Läs gärna och skicka en kommentar så jag får veta. Jag tar till mig kritik.
Charlott: Din blogg sprudlar kärlek till dina barn! DET är skillnad det :0)
Ting: Att höja sina barn till skyarna är ju en annan sak. Om jag skriver ngt om dem eller Hjärtat som kanske är tveksamt kollar jag alltid med dem innan. Jag har raderat många icke-okejade inlägg :0)
Åsa: Kärleksfull är du!
Venus: Okejar familjen är det ju lugnt :0)
Ozzy: Ja Grim blir ju inte kränkt :D Och Ozzy är stor nog att tycka nu :)
Singel: Liksom du gör. Du är för klok för att göra annat.
Jag stör mig nog mer på det fenomenet på Facebook (läser nog för få/"fel" bloggar för att uppmärksamma det i bloggar).
Det är så många som skriver en sak då och då, och då är det saker som "Äntligen sover barnen" o dyl. Visst, så känner jag med, men om man t ex skriver EN sak varje dag, är det då DET man vill förmedla?
Det är skillnad om man varierar sig, eller skriver mycket om vad som händer i ens liv. Men när jag gång på gång läser saker som jag nämner ovan, så är jag glad att barnen inte har Facebook. Och jag hoppas att de inte kommer gå bakåt i kommentarerna den dagen de kan läsa/skaffar FB-konto. Tänk känslan att veta att din barndom officiellt sammanfattades i att det var skönt att du äntligen sover ...
Nu blev jag orolig för vad folk tycker om min blogg...jag använder den egentligen mer som en dagbok där just barnen ska kunna få en bild av hur deras uppväxt var. Och mycket för min egen skull oxå såklart. jag skulle ju kunna göra den endast läsbar för mig själv...
Jag tycker det är svårt. Barnen är en stor del av mig och mitt liv. Jag vill beskriva mig så att man förstår hur det är att vara mej (och min skitsjukdom) och då hänger barnen med. Kärleken och inspirationen (och stoltheten) mellan mej och barnen får ju mig att vilja leva.
Få bilder, efter okejat, inga namn. Sparsamt informerande om barnen. Och Tänker till noga innan publicering.
Kränkt- definitionen funkar mest på vuxna, Singelmamman kommenterar jätteklokt här ovan.
Jag frågar alltid barnen om bilderna är ok att jag lägger ut, eller det jag skriver.:)
Skicka en kommentar